Enade vi stå, söndrade vi falla!
Denna gång är det en Kristdemokrat som på Politikerbloggen tycker att det är dags att Wanja klipper banden med S.
Jag som trodde att KD var för gemenskap? De vill ju försöka göra det gällande i andra sammanhang iaf.
Vad arbetarrörelsen behöver nu är ett än tätare samarbete, ja inte bara behöver, det är ett måste! Arbetsgivarna med Svenskt Näringsliv i spetsen vill ju inget hellre än att splittra och försvaga löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. De har ju också fått god hjälp av Alliansregeringen, men tyvärr även tidigare av Göran Persson och hans högersossar. EU medlemsskapet är inget annat än ett stort svek mot hela Sverige och det är inte konstigt att S väljarna blivit splittrade och undrat vad rörelsen egentligen har för ideal och mål. Det är detta vi ser frukten av nu i den turbulens som råder, det är jag alldeles övertygad om. Så egentligen borde valet vara ganska enkelt för S. Ett stort steg åt vänster, erkänna misstaget med EU medlemsskapet som lett till precis vad Vänsterpartiet varnade för, ökade klyftor och social dumpning. Något som S och fackföreningsrörelsen "lovade" inte skulle hända och att den svenska modellen fortsatt skulle gälla. Trots att vi sedan länge sett vartåt det barkar så röstade S utan någon tvekan ja till Lissabonfördraget som ytterligare stadfäster denna felaktiga inriktning. Obegripligt och antagligen begriper inte de som sitter i S rörelsen i vilken o-takt de går gentemot gräsrötterna. Men så har det blivit som det blivit också.
Men inget ont som inte har något gott med sig. På sikt är jag övertygad om att arbetarrörelsen kommer att växa sig stark igen. Tråkigt att orättvisorna måste komma in i bilden så mycket för att folk skall förstå detta bara.
Hej Ove
Ingen tvekan om att du har en poäng rent ideologiskt, problemet är tyvärr mer komplicerat än så. Att vi lever i en global bubbla där egoismen tar allt större plats är en obehaglig realitet. Att då enbart hänvisa till en orättvis ekonomisk fördelning och maktstruktur ger inte den respons och förståelse hos de "mindre ideologiskt rättrogna" som borde vara önskvärt. Vad som krävs, enligt mitt snäva politiska perspektiv, är att vi "tvingas" lära oss analysera och uvärdera våra politikers allt vidlyftigare utfästelser.
Därför måste en framtida S-partiledare ha förmågan att på ett trovärdigt sätt slå sönder myten att "själv är bästa dräng" och istället marknadsföra konkreta och trovärdiga åtgärder, alltså inte enbart den den negativa bilden av skatteuttag, för att alla vi medborgare, det vill säga ALLA, skall förstå vikten och den personliga vinningen av solidaritet.
Kontentan av min onödigt långa utläggning är att det är nästan meningslöst att redovisa en massa procentuella fördelningssiffror på en genom alla tider snedvriden ekonomisk samhällsstruktur, det gäller istället att visa vad en rättvis politik kan innebära för dig och mig i ett längre perspektiv. Den som går iland med detta ligger bra till för en ledarpost i vilket parti som helst.
