Tänkvärt Claes.
Fred och rättvisa - Ja!
Krig och orättvisa - Nej!
Här är Claes artikel.
Vänsterpartiet menar att den svenska trupp som ingår i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan ska dras tillbaka. Huvudargumentet är att de fredsfrämjande insatserna sammanblandas med USAs krigföring. Jag ser dock detta som att man målar verkligheten i två färger – svart och vitt. Man sitter kvar i tankebanor som måhända passade att analysera Vietnamkriget, men definitivt inte Afghanistan. USAs ”Operation Enduring Freedom” syftar officiellt till att bekämpa talibanerna, al-Qaida samt opiumproduktionen. Detta har man inte varit speciellt framgångsrik med. Samtidigt har krigföringen med rätta kritiserats för att den orsakar betydande civila förluster, att den är kontraproduktiv, att den har inofficiella maktpolitiska syften samt för att den kränker internationell rätt.
Det som Sverige deltar i är dock något annat, nämligen ”International Security Assistance Force” (ISAF). Denna operation har ett tydligt FN-mandat samt stöd av huvuddelen av befolkningen. Syftet är att ge säkerhetsmässiga förutsättningar för uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle, samt för att humanitär hjälp ska nå de behövande. Och Afghanistans folk behöver verkligen denna insats. Centralregeringen har bara kontroll över en begränsad del av landet. Resten styrs av krigsherrar, lokala stamhövdingar samt olika motståndsgrupper. Talibanernas kamp har nu brutaliserats och vi ser ständiga angrepp på biståndsarbetare och på den demokratiska uppbyggnaden.
Nu är kritiken från många inom vänstern att ISAF leds av NATO. Och det är riktigt att NATO haft ansvaret för operationen de senare åren, efter att ledningen tidigare roterat. Dock är det fel att framställa det som att styrkan tillkommit på NATOs initiativ eller för att den specifikt främjar NATOs intressen. Det hävdas också att vi är en del av USAs krigföring. Detta är dock väldigt långsökt. För det första verkar vi i en helt annan del av landet. För det andra har den svenska truppen besvarat fientlig eld endast vid några tillfällen för att kunna skydda sin egen säkerhet. I övrigt verkar den svenska styrkan i huvudsak genom dialog och samarbete med lokala företrädare, vilket är mycket långt ifrån ett ockupationskrig. Vi ska självklart värna ISAFs roll att främja fred, säkerhet och återuppbyggnad. Men vi måste också vara medvetna om att talibanerna gör allt för att skapa situationer som driver ISAF-trupperna in i militära aktiviteter. Det ligger nämligen i talibanernas intresse – såväl som USAs – att gränserna mellan den krigförande USA-ledda koalitionen och den fredsbevarande ISAFstyrkan suddas ut.
I Vänsterpartiets riksdagsmotion om ISAF talas det nu om att vi ska uppnå ”försoning” (!) med talibanerna. Minns då att under deras tid vid makten förbjöds kvinnor att arbeta utanför hemmet eller gå i skola. Otrogna kvinnor stenades till döds. Nu sedan talibanregimens fall har man, trots den bevärliga situationen, kunnat bygga ut utbildningsväsendet så att fler flickor kan gå i skolan. Tillgången till sjukvård har också ökat betydligt. Jag tycker alltså att partiet går helt vilse i argumentationen. Vi ska självklart kräva att USAs krigföring upphör. Men att Sverige lämnar Afghanistan – och i förlängningen att ISAF avvecklas – skulle med all sannolikhet lämna det afghanska folket i fortsatt krig och sönderfall. Och det är ett väldigt missriktat sätt att visa solidaritet.
Claes Wallenius
PS-ledamot i Vänsterpartiet
Låt oss ha en sak klart; det finns inga 'fredsstyrkor'. Att det formellt sett finns en distinktion mellan ISAF och OEF spelar inte ngn roll i praktiken. Afghanistan är ockuperat, och svenska soldater avlastar den amerikanska krigföringen genom att övervaka ett område i landet.
Noteras bör att konflikten inte visar några tecken på att avta. Åtta år efter invasionen, trappas konflikten gradvis upp. Allt tal om 'demokratisk uppbyggnad' faller platt mot bakgrund av hur farsartade de 'val' som hållits har varit. Att försöka skilja mellan centralregeringen och krigsherrar går inte heller, Karzais regering och USA förlitar sig i allra högsta grad på regional krigsherrar, som hatas av vanliga afghaner. Det är USAs närvaro, den korruption och brott mot mänskliga rättigheter som frodas under Karzai, krigsherrarna och de utländska ockupanterna som möjliggör talibanrörelsens framväxt. För att mota talibanerna krävs att ockupationen avbryts. Det betyder att de svenska trupperna måste lämna landet.
Jag tycker också att Wallenius misstolkar (V)s motion (som kan läsas på http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GW02U9). ett utdrag:
"Den afghanska regeringen har gjort stora ansträngningar för att få med talibanerna och andra motståndsgrupper i processen. Även flera andra stater, bl.a. Saudi-Arabien, har gjort försök att bistå en dialog mellan de olika afghanska parterna. 2007 anklagade talesmannen för det afghanska parlamentets försoningskommission, Sibghatullah Mujaddedi, de utländska trupperna för att de inte samarbetar för att föra processen framåt. Vänsterpartiet menar att det är mycket viktigt att det internationella samfundet stöder lokala initiativ som syftar till att skapa fred och försoning. Det torde vara svårt att skapa en stabil och varaktig fred utan att inkludera de största stridande parterna i processen. En nationell försoning mellan Taliban, men inte al-Qaida, har förespråkats av EU:s representant i landet Francesc Vedrell under de senaste åtta åren. Denna ståndpunkt stöds av Kai Eide som är FN:s högsta representant i landet och Mark Carleton-Smith som är Storbritanniens överbefälhavare i landet. Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Bengt Kristiansson menar samma sak:
Om man bara övertar den militära strategi som USA misslyckats med – utan förhandlingar och utan försök till fredsuppgörelse med talibanerna – kommer man att misslyckas. Varken Nato eller FN:s säkerhetsråd har klargjort hur en fredsbevarande uppbyggande strategi ska se ut."
Att tro att fred kan etableras utan en bred försoningsprocess är naivt. Talibanrörelsen är inte en monolitisk organisation, utan representerar olika sektorer i det afghanska samhället. Dessa måste vara med vid bordet, om det ska kunna bli ngn fred. F.ö., otrogna (eller påstått otrogna) kvinnor stenas fortfarande. Många lagar som talibanerna instiftade praktiseras fortfarande. Ockupationen leder inte till ngnting positivt för de afghanska kvinnorna, tvärtom stärker den de mest reaktionära krafterna.
En bra kommentar som väl visar på hur komplext detta problem är. Och trots allt så är det fortfarande USA´s mellanösternpolitik och oljeberoende som ligger bakom alltihop.
Tack för den hurriya.
