ovenordstrom (Oven)

Det sägs att det går väldigt bra

för den borgerliga alliansens Sverige.

Särskilt bra går det för den som är frisk

och som har ett jobb och en bostad.

Om inte annat så kan man märka det

så här i deklarationstider

när man kan få både jobbavdrag

och avdrag för hushållsnära tjänster

och lägre fastighetsskatt.

Men om man är ett av de 250 000 barn

som räknas till de mest ekonomiskt utsatta

i vårt samhälle. De med föräldrar

som inte kan göra ett enda av de där avdragen.

Då är man kanske inte lika övertygad.

I Lidköping är det 485 barn

som räknas till gruppen extremt fattiga

i Rädda Barnens årliga barnfattigdomsutredning.

De har mammor och pappor som trots att de försöker

faktiskt inte har råd att lägga 100 kronor i en klasskassa.

Än mindre att låta barnen träna hockey

eller gå i ridskolan på fritiden.

Eller att ta ungarna till Liseberg på semestern.

Klyftan mellan de som har och de som är utan

ökar när det borde vara tvärtom.

När kommer vi att få råd

att minska antalet fattiga barn i Sverige,

om inte nu när vi har det så bra?

Det går också bra för borgarnas bostadspolitik.

Det tycker i alla fall den som haft råd och möjlighet

att omvandla sin lägenhet till en bostadsrätt.

Men för Karin och Jakob och för alla 100 000-tals ungdomar

som står och stampar i farstun på väg in i vuxenvärlden.

De är kanske inte lika muntra.

För de vill också flytta hemifrån

och börja det riktiga livet.

Men sedan borgarna slopat både räntebidrag

och investeringsstöd för nyproduktion av hyresrätter

har utbudet krympt till ett skämt.

Och har man inte rika föräldrar

som har råd att köpa en lägenhet

så är man hänvisad till otrygga andrahandsboenden

eller halvskumma värdar som tar hutlöst betalt.

När, om inte nu när det går så bra för Sverige,

har vi råd med en bostadspolitik

som slår vakt om kommunala bostadsföretag

som kan drivas av andra intressen än att maximera en vinst?

Det går bra för borgarnas Sverige.

Och alldeles särskilt bra går det för skogsägare

och skogsbolag som kammar hem stora vinster

nu när priset på trä är högre än någonsin

på världsmarknaden.

Men för oss som tror att biologisk mångfald,

att artrikedom är ett viktigt mål i sig,

är det inte lika skoj när Sveriges skogsarealer

avverkas i en rasande fart.

Samtidigt som statliga reservatsanslag

och andelen skyddad skog krymper,

skär regeringen ner anslaget för biologisk mångfald

med 600 miljoner.

Nästan 3000 arter i Sverige är i fara.

Fjällräv, ål, vitryggig hackspett, fälthumla

och ett par hundra arter till

löper extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd.

När ska vi ha råd att investera i en bra och hållbar miljö

om inte nu, när det går så bra för vårt land?

Det finns värden som inte går att mäta i pengar.

Värden som den borgerliga alliansen

inte kan skyllas eller ska lastas för.

Värden som vi i vänsterpartiet

alltid trott på och kämpat för.

Och som vi kommer att fortsätta göra.

Särskilt nu när det går så bra för Sverige

så att så många av oss blir utan.

Att så många och så mycket lämnas därhän.

För när om inte nu har vi råd med rättvisa och jämlikhet?

Och när om inte nu har vi råd med solidaritet?