ovenordstrom (Oven)

Nu har det hänt. Nu är stunden här.

När vi i v-partiet tågat tillsammans

med er sossar och er miljöpartister genom staden.

På 1a maj

Vem hade kunnat tro det för låt säga tre år sedan?

Visst finns det de bland oss

som känner sig lite obekväma

Lite tveksamma i sällskapet.

Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Om man bara ser till det som skiljer oss åt.

Nu är det hög tid att vi försöker fokusera

på det vi har gemensamt. Det som kan föra oss samman.

Så att vi kan stå som ett enat

och samlat alternativ

till den regering och den politik som styr idag.

För Fredrik Reinfeldt & kompani

står minsann inte och väntar på oss.

De styr istället med full fart

och genomför sin politik hej vilt.

Och innan vi hejdar ekipaget vid nästa val

så kommer en del av vad de lyckats ställa till med,

vara omöjligt att reparera. Hur gärna vi än vill.

Fredrik & kompani säger

Att det är de som är det nya arbetarpartiet.

Att det är de som företräder våra intressen.

Det gör de med vad de kallar arbetslinjen.

Det är ett hån mot generationerna före oss,

alla de män och kvinnor

i den gamla, vanliga arbetarrörelsen som vi tillhör,

som kämpat för varenda millimeter av de trygghetslagar

och anställningsskydd som finns på arbetsmarknaden idag.

Det är rättigheter som ingen arbetsgivare gett oss gratis.

Som vi inte kan tacka några borgare

eller medlemmar i det nya arbetarpartiet för.

Den fackliga kampen har vi stått för själva.

Fredrik och kompani talar gärna till oss

om solidaritet. Men de har gett ordet en ny innebörd.

För att rädda kvar företaget på orten,

för att vi ska kunna behålla jobben

föreslår man att vi ska sänka våra löner. Solidariskt.

Men innebörden i den solidariteten förändras

när man vänder sig till landets aktieägare.

För de som styr kapitalet gäller något annat

Att vara solidarisk med svenska företag

är att försvara deras rätt

att flytta sin produktion

till vilket låglöneland som helst

där man inte är så nogräknad

med vare sig arbetstider eller arbetsmiljö.

I jakt på så stora vinster som möjligt

vill man inte låta sig begränsas

av några hindrande export- eller handelsavtal.

För sådan är kapitalismen.

Talet om solidaritet gäller inte heller på direktörsnivå

där man skriver listiga bonusavtal

som ingen utom de själva begriper,

förrän miljonerna rullar ut.

Eller för aktieägare som måste ha rätt att plocka ut

och solidariskt dela på vinsterna

även om företaget samtidigt varslar

sina anställda.

Det nya arbetarpartiets solidaritet

handlar inte heller om att ställa upp

för dem av oss som råkat bli arbetslösa.

Eller för dom av oss som inte ens släppts in

på arbetsmarknaden.

I juni i år slår framtiden ut i full blom

för den största ungdomskullen i Sverige

sedan andra världskriget.

I Lidköping lämnar över 600 stycken ungdomar

De la Gardiegymnasiet.

Minst var femte av dem går rakt ut i arbetslöshet.

Och blir hänvisad till samhällets åskådarläktare

på obestämd tid. Nivån arbetslösa ungdomar i Sverige

är bland de högsta i Europa.

Påpassligt nog har Fredrik och kompani

ordnat det så fiffigt att alla nu kan

bli utstämplade och utförsäkrade

ur både A-kassa och sjukförsäkringssystemet.

Om man skulle råka bli av med jobbet eller hälsan.

Inga bekymmer, säger borgarna.

Efter 364 dagar är du ändå frisk, oavsett diagnos

Och efter max 450 dagar så har du fått ett nytt jobb.

I alla fall i teorin.

Men vi vet att det inte fungerar så i praktiken.

I höst hamnar över 20.000 människor

utanför borgarnas jobb- och utvecklingsgaranti.

De blir hänvisade till samhällstjänst och socialbidrag.

Och för att platsa på arbetsmarknaden idag

är tempot och kraven så höga

att arbetsrelaterade sjukdomar

produceras på löpande band.

Klyftorna mellan de som har

och de som är utan

har ökat med rasande fart

sedan borgarna fick makten.

Ojämlikheten breder ut sig.

Fler och fler av oss blir utvisade från spelplanen

där de med jobb och lön håller till.

För att ytterligare markera skillnaden,

belönas de med arbete, med ett extra jobbskatteavdrag.

För i borgarnas värld är det så

att Dom som har, de skall ha mer.

Och nu börjar det bli mer än lovligt trångt

på åskådarläktaren.

Där står vi och väntar på att få vara med.

Unga och gamla, sjuka och friska,

fattiga och papperslösa,

barnfamiljer och ensamstående

väntar på nästa halvlek. Eller nästa match.

Eller på att någon utespelare ska skada sig

och lämna sin plats till förfogande.

Vi i den gamla, vanliga arbetarrörelsen vill inte

fortsätta bygget av det nya tittarsamhället.

Istället för att öppna famnen

och sluka kapitalismens karameller

med papper och allt vill vi något annat.

Vi vill att alla ska vara medspelare.

Att alla ska få plats i laget.

Oavsett förmåga eller funktion

Alla ska ha möjlighet att göra sin del.

Vi vill det samhälle där solidaritet

innebär både rättvisa och jämlikhet.

Men det är en vision som vi måste återerövra.

Det samhälle som arbetarrörelsen en gång ville bygga

Är fortfarande långt borta.

Ingen av oss här

kan göra det på egen hand.

För att lyckas stå emot giriga marknadskrafter

och ekonomiska system som härjar över världen idag

måste vi stå enade. Sida vid sida.

Vi i Lidköping har börjat vår gemensamma kamp.

Byt regering - byt politik.

Sedan är bara resten kvar.